"If all the women who have been sexually harassed or assaulted wrote "Me too." as a status, we might give people a sense of the magnitude of the problem. (copied/pasted)

Vi sitter i varsin ände av soffan. "Jag är lite låg", säger jag och drar filten närmare bröstet. Jag vaknade med en sån jobbig känsla i kroppen, fortsätter jag. Det var känslan av att egentligen inte ha velat du vet som man hade när man var tonåring. Känslan av att tillslut säga ja, att bli offer för tjatsex. Det var känslan av att ha hängt med en kille hem och känna att nu var man skyldig något. Han hade ju ändå förväntningar nu. Han hade ju kunnat följa med någon annan som inte hade ångrat sig och som faktiskt ville. Han ville ju verkligen ligga. Okej då. Känslan av att nu måste jag säga ja, annars blir jag ju våldtagen och det vill man ju inte bli. Det syns inte. Och vad jag skulle skämmas sen, om det kom ut att jag var ytterligare ett offer. Jag skulle ta hans skam och bära den som om det var jag som gjorde fel.

För några år sedan så skulle jag aldrig vilja, våga eller orka inse att jag gjort saker mot min egen vilja. Det i sig bekräftar hur galet stigmat är. Men varför skäms man? Det är svårt att inte göra det när hela våldtäktskulturen är så starkt kvinnoförtryckande. Hon skulle inte klätt sig sådär, hon sa ju faktiskt aldrig nej även om hon visade med hela kroppen att hon inte ville. Hon var ju ganska full. Vår egen vilja är sekundär. Till och med när vi inser att vi faktiskt inte ville och att han borde förstått det så vill vi skydda honom. Han var ju faktiskt snäll, och hur kunde han veta att jag inte ville? Det var ju inte som om jag sparkade och slogs. Vi lever för fan i ett land där anmälning efter anmälning läggs ner och straffet är högre för att ha laddat ner Harry Potter och hemligheternas kammare från pirate bay.

Till alla män som läser detta vill jag ställa en fråga sett till antalet som faktiskt är drabbade, är du någons "me too"? Även om du inte tror det, så kan du vara det. Du bär ett ansvar att se till att den andra parten vill, även om du inte räknar dig till antalet som skulle aktivt utsätta någon. För vi kvinnor tystas ned. Vi är uppfostrade in i det, om vi har visat att vi vill en hel kväll och sen ångrar oss, så kan vi ändå göra saker mot vår vilja. För vi är formade så starkt efter att ni vill. Till alla män som tjatat om sex, er vill jag smälla på fingrarna. Det är inte kul, det är inte roligt och om ditt tjugonde försökt att tjata dig till sex blir till ett ja - då ville hon inte. Då hade hon sex med dig för att du ville, och inget annat. Då har du förgripit dig på henne.

Till alla unga tjejer som läser, så vill jag säga att du får säga nej. Låt aldrig viljan att behaga någon annan överrösta din egen vilja. Det spelar ingen roll om du följt med honom hem, om du så uttalat sagt att du vill ha sex så är du inte skyldig någonting. När det är han som tjatar, är det han som gör fel. Du har aldrig gjort något fel och du är den sista som skall skämmas.

Till alla er som av olika anledningar inte kan posta ett me too-inlägg;
så är detta för er också. Jag har aldrig pratat med en enda tjej som inte kan känna igen sig i detta. Förstår ni då hur vansinnigt stort mörkertalet är? Mörkret får aldrig vinna. Männen får aldrig vinna. De vinner aldrig. Det här är för er också, för er i mörkret. <3 För er skall vi andra stå rakryggade åt er och aldrig skämmas över att ha blivit tystade. Aldrig skämmas över att kunna säga "jag med".

Du som inte kan dela med dig offentligt. Skriv ett "me too" här i kommentarsfältet. Du räknas ändå. Mer än någonsin.​

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Okej då, jag erkänner. Jag blir mindre och mindre ett fan av måndagar, men pressveckan är här, jag är ledig från mitt heltidsjobb och ser fram emot att få en paus från det en stund. Denna måndagen tog död på en så himla bra helg dock. Vart glad som ett litet barn när jag gick till tunnelbanan i förmiddags, för jag tänkte på hur fin helgen varit. Alla som var utomhus igår kan ju inte ha missat vilket otroligt höstväder det var. Har varit en riktigt kass bloggare i helgen, inte en en enda selfie? Inte en enda outfitbild? Jag är en skam. Haha. Har helt enkelt varit för upptagen med att leva.

Okej, en stark bild...

Men den som väntar på något gott.. 

Jag skall ta tillvara på kommande timmar genom att skriva och skriva och skriva. Sedan skall jag nämligen ta med mig Hannah till en second hand-butik i Hallunda, och därefter möta upp Jasmin för att ha sleep over hos mig. Vi skall nämligen fota en hel del imorgon och jag skall låna ut kläder inför veckan. Vi skulle ju trots allt anta utmaningen att klä oss i second hand varje dag.. Det blir nog ingen match, tror jag. Jag håller på att skriva ett inlägg just nu om fulhet. Det kommer snart upp.

Likes

Comments

Känner ni i fötterna att det är fredag? Håller partyaxeln på att gå ur led? Har ni panik över kvällens outfit? Nervösa inför dejten? Vad skall ni göra? Berätta! Jag skall ta en drink med en vän på Pharmarium när jag går av mitt 13-22 pass. Har inte varit där sedan 2015 när vi skulle gått på jumarknaden, jag och ett av mina tjejgäng, och det i stället slutade med att vi råkade glida in där och ta några drinkar för mycket. Det är ett drinkställe som ligger i gamla stan, det är asfett! *försöker låta hipp*. Dessutom såg jag att Olivia skrivit på hennes blogg att vi skall ses så well, I guess that's happening. Hon gör alltid planer utan mig, men det är också charmen. Ni vet när man var liten och bara knackade på hos någon och ba "HEJ KAN VI LEKA??!" SÅN hade hon varit om vi bodde grannar, 100% haha. Hade älskat det, dock.

Aaanyways! Efter helgen väntar pressveckan. För er som inte vet vad det är så är det helt enkelt en vecka där massvis med PR byråer har pressfrukostar, luncher, events osv för att visa upp nya kollektioner och dylikt. Det är också ett utmärkt tillfälle för influencers, och blivande sådana, att presentera sig och mingla järnet för att så det så vackert och pretentiöst heter, nätverka! Jasmin , som är en väldigt fin vän till mig som bloggar om sustainable fashion, fick den briljanta idén att vi skall anta utmaningen att klä oss i second hand från topp till tå hela veckan. Eftersom det ändå är vår nisch lite! Det skall bli kul. Jag antar utmaningen! Så nu går min hjärna på högvarv för att matcha olika outfits i huvudet.

Jag och Olivia på det där stället utanför Berns. Där Jasmin betalade 55 spänn för en TE! Haha.

Min bästis när vi tog en runda på Stadsmissionen i Liljeholmen, där jag liite för ofta fastnar på vägen hem. Det är ju verkligen häftigt när man kan inspirera andra att handla second hand och bjuda in dem till den faaantastiskta världen.

Jag vill även passa på... 

Att gratulera min älskade vän Amanda ytterligare en gång, som skall bli mamma i April. Det är verkligen världens baby boom där hemma på Västkusten nu. Småstadsfenomenet! Jag är väldigt glad för henne och hennes killes skull. Ser så mycket fram emot bäbisgos, att få följa ytterligare en knodds uppväxt. Och jag blir lika glad varje gång jag vet om att det växer upp barn till föräldrar som älskar dem mer än allt på jorden, och kommer att gå över lik för sina små som jag vet att de kommer att göra. Så häftigt! Dessutom har vi alla tre jobbat ihop långt innan de var ett par, vilket gör det lite extra starkt eftersom man fått följa med "från början". Har inte riktigt tagit in det ännu. Tror jag är mer chockad än än de är? Haha. Kan typ fortfarande inte fatta att min vän Erica är mamma heller. Och den sötegöten till bäbis fyller liksom ETT i Januari. Åh. Vilken cool familj jag kommer ha omkring mig. Är helt salig och saknar er alla så mycket att jag spricker! <3 Ofta mina vänner blir morsor och gifter sig?! HALLLÅ!!! Det är hur jävla fint som helst. Nu får jag gåshud. Plus! Att en vän och kollega till mig SOM OCKSÅ JOBBAT HÄR MED EN ANNAN KOLLEGA TILL MIG, väntar TVILLINGAR?! Grattis till hela världen typ.


Jag och Amanda har dessutom varit SÅ unga tillsammans med all vad det innebär. Så nu tvingas man verkligen fatta att man är vuxen. Typ. Inte.

Erica, Amanda, och Lilla W. På en av sommarens bästa dagar. Blir helt jävla varm i bröstet när jag tänker på den dagen. Nu måste jag sluta skriva pga blir så vattnig i ögonen att jag snart bryter ihop här på jobbet. Haha. Är säkert gravid själv med, säkert därför jag är så blödig.

Likes

Comments

Varför är otrohet ett av de absolut mest tabubelagda ämnen i vår tid? Varför får det människor att rasa, hata och vrida sig i stolen? Jag har mina teorier. Varför rättfärdigar en otrohet att man smäller till sin snubbe på käften, samtidigt som samma personer är starka motståndare till våld inom relationer?

Till att börja med vill jag förtydliga att jag varit alla personer. Jag har varit otrogen, jag har blivit utsatt för otrohet och jag har varit "den andra kvinnan". Okej? Nu har vi rett ut det. Hatar ni mig ännu? Det är okej. Vi fortsätter.

Vad är otrohet? För det första förutsätter begreppet "otrohet" att det finns en uttalad överenskommelse sinsemellan om att man lever i vad som är motsatsen till öppen relation där det innebär ett låt oss kalla det "relationsbrott", ifall någon av parterna inleder en sexuell eller känslomässig relation med en utomstående part.

Ingen kan vara otrogen mot mig någonsin igen. För jag kommer aldrig att äga en annan människa, har jag insett. Alla människor har sina fria val, och i en kärleksrelation så skulle jag snarare formulera mig som att man väljer någon annan, och att det i sin tur betyder att jag får ta ställning till om jag vill fortsätta vara med personen ifråga. Otrohet existerar således inte i min värld, längre.

För mig är otrohet verkligen det mest naturliga som finns. I min relation med låt oss kalla honom för Julius, för det är ett himla fint namn, så var vi väldigt öppna sinsemellan med att attraktion kommer att uppstå till andra människor. Vi pratade ofta om det, hur vi skulle agera i en situation där attraktionen var ett faktum. Att förneka det, att det kommer att uppstå, är att lägga krokben för sig själv. Att påstå att "Jag skulle minsann aldrig vara otrogen!", är det farligaste man kan göra. Varför? Jo, för att exakt de personerna kommer bli helt förvirrade efter tre år i samma relation när de plötsligt blir attraherade av kollegan på jobbet. De kommer att förväxla attraktionen med förälskelse, kärlek, att tycka om någon. De kommer att tro att det där är någonting alldeles extra, när det i själva verket handlar om något så enkelt som attraktion. Attraktion till andra människor är helt naturligt, det betyder inte att man inte älskar sin partner.

För mig är det naturligt, eftersom majoriteten av alla relationer vi inleder förr eller senare tar slut. Självklart är det inte konstigt, att man plötsligt fantiserar om andra när ens relation är kärlekslös och hopplös. Inte heller är det konstigt att folk använder det som ett sätt att ta sig ur en relation. Enkelt ju, att hoppa i säng med någon annan för att klara av att göra slut på relationen med det dåliga samvetet i bagaget. Det rättfärdigar dock inte att såra en annan människa, att det är okej, men man måste kunna balansera två tankar parallellt i huvudet samtidigt. Det gör inte personen ifråga till den absolut sämsta och mest hjärtlösa människan på jorden. Givetvis, är det allra bästa om man pratar med sin partner innan det går så långt. Absolut är det bättre att vara ärlig från början. Jag är inget monster.

Det finns ett sådant löjligt stigma kring ämnet, och jag vill prata om detta utan att förminska de som faktiskt blivit utsatta för det. För tro mig, jag vet hur det känns. Jag fick mitt hjärta krossat i februari förra året i fyrahundrasextiomiljoner bitar, och kommer ALDRIG någonsin att utsätta en människa för det.

Stigmat är löjligt eftersom folk slänger sig med fraser som "det är aldrig okej att vara otrogen!" Förlåt, men det är inte att mörda en annan människa? Det är ingen absolut sanning att otrohet de facto är någonting dåligt. I många fall hjälper det människor att ta sig ur destruktiva relationer exempelvis, är det då en dålig handling i sig om resultatet för båda parter blir positivt? Vad säger vi om påståendet "en gång otrogen, alltid otrogen!" då? Jo, det stämmer förstås inte alls. Om vi tror att människan är oföränderlig, aldrig lär från sina misstag och fortsätter att upprepa samma beteende i all oändlighet så förnekar vi evolutionen. Det finns fall där otrogna människor med största sannolikhet kommer att fortsätta vara det i alla relationer, men det handlar om något mer komplext än en vilja från den personens sida att vara just otrogen. Det handlar om en oändlig törstan efter bekräftelse, destruktiva mönster eller andra psykiska problem. Har man varit otrogen en gång, så betyder det så klart inte att man är en hemsk människa som förtjänar att brännas på bål. Det är inte så himla enkelt.


Jag äger ingen. När min framtida partner kommer hem och berättar att han kysst kollegan på efterfesten, när jag finner sex-sms i hans telefon eller ser honom på stan med en annan kvinna, då är han inte otrogen. Då ber jag honom bara dra åt helvete, jag har aldrig ägt honom, precis som han aldrig ägt mig. Jag tror inte på att man äger en annan människa, därför finns inga regler i mina framtida relationer. Vill man vara med en annan person så är det fritt fram, men precis som i alla relationer förväntar jag mig ärlighet och öppenhet, att man berättar det. Så jag kan välja att gå därifrån. Men ingen äger makten att vara otrogen mot mig.

Även om Julius tillslut var "otrogen" mot mig, som alla andra män i mitt liv, så vet jag om att det aldrig hade med mig att göra. Att det inte var otroheten i sig som blev slutet för vår relation, det var bara ett resultat av det. Och jag älskar fortfarande honom som person, och kommer nog alltid att göra. För han var inget monster, han ville aldrig göra mig illa. Allting handlar inte om en själv hela jävla tiden.


Den som vill vara med någon annan än sin partner kommer alltid att vara det. Oavsett osynliga regler.

Från i förmiddags när jag och Olivia tog bilder tillsammans. Allt är second hand, förutom skorna!

Likes

Comments

Torssssdaaaa! Varför blir folk tokiga på hur vi från västkusten uttalar månda, tissda, onsda? Släpp det!!! Det heter liksom så.

Nåja, jag och Olivia har varit på möte om vår podcast "Om jag blir stor" imorse. Det lutar åt Acast just nu. Ibland får man följa magkänslan faktiskt, mer än vad på papper som verkar bra. Om det blir Acast så har vi snart massvis med superkul nyheter att gå ut med. Till och med inom kort ett premiärdatum! Håll utkik. Det är en hel del jag låtit lyssna på pilotavsnittet, och vi har fått exaakt den respons vi hoppats på. Blev asglad när min vän David sa att jag var poddens Sigge, haha. Lill-Sigge. Det är förstås inget jag strävar efter men det var roligt, eftersom jag ser upp till honom mycket och framförallt i hans skrivande. NOG OM PODDEN! Den kommer ni ändå hinna bli trötta på.

Läste ni min debattartikel hos Nyheter 24? Om inte gör ni det HÄR! Jag har bara fått en massa kärlek, så fint. Däremot fick jag en kommentar som löd något i stil med "Fint att du använder andras tragedier för att promota dig själv!" Det står jag helt och hållet för. Jag står för att min röst är viktig och för att jag kan promota mig själv med gott samvete om mina texter når ut, texter som folk behöver läsa. Eller vad tycker ni? Det är liksom som att påstå att en författare inte kan skriva en bok om Tsunamin för att hen i sin tur kommer tjäna pengar på boken. Tycker jag.

Igår var jag på dejt! Ni ba aah det är inte världens grej liksom. Men jag dejtar inte ju och har inte gjort sen i maj så jag tycker det är kul. Sa till mina vänner innan tidigare på dagen att jag skulle bränna exakt alla män på bål om han skulle ställa in och att min tillit till hela den manliga arten hängde på honom. Haha. Han ställde inte in dock så det var tur och jag hade sååå kul. Kom på nu att han kanske läser detta? Bli inte livrädd i så fall. Haha. Vi var och såg dokumentärfilmen om Lars Winnerbäck som var både mörk, ljus, fantastisk och konstig. Lasse är fantastisk. Recenserar gärna den i ett eget inlägg. Vi avslutade med middag på East där jag provade deras veganska alternativ. Kväll 10/10.

Skall stå ut med mitt glamourösa 13-22 pass genom att äta massvis med godis ikväll på jobbet. Fotade dagens outfit med Olivia förut som kommer upp lite senare. Kramhej! Imorgon är det verkligen fredag igen. Fantastiskt.

Likes

Comments

Försöker förstå mig på hösten. Försöker förstå vad det är som händer inuti mig när kylan gnager på kinderna, och himlen kastar sitt mörker över mig. Försöker förstå varför jag ser trädkronornas vackra färger genom ett svartvitt filter. Varför fåglarnas kvitter ekar som desperata skrik i mitt huvud. Varför cigaretterna smakar som en sorg jag vill ha mer av, och kaffet påverkar mig som en drog jag inte kan hålla mig ifrån.

Hon ropar "visst har inte du socker i kaffet?", från köket och jag svarar med himlande ögon som hon inte ser. Hur kan hon inte minnas efter 10 år att jag slutade med socker i kaffet för nio år sedan. Men det får mig att le. Vi sitter i tystnad i isande kyla med varsin cigarett på balkongen. Hon bryter tystnaden och försöker ställa frågor om mitt liv och jag försöker att svara men hon hör inte och jag lyssnar inte. Jag ser på henne när hon tittar bort, kaffet ryker och blandar sig med röken från cigaretten. Beundrar hennes vackra händer jag alltid avundat, det kunde jag ha sagt. Jag vill säga att jag älskar henne, att jag önskar ett annat liv. Hur kunde det bli såhär, blir det annorlunda då, om jag säger något nu? Hur kunde jag vara så kall?

Vi sitter tysta i vad som känns som en oändlighet. "Mamma...", säger jag. "Vad är det Emelie?", frågar hon. "Det var inget." Svarar jag och vi sitter kvar för jag vet att hon vet vad jag ville säga. I en oändlighet kan jag sitta där och låtsas som om vi är vilken mor och dotter som helst. Som om de senaste åren i våra liv inte brutit ned oss båda. Som om de bästa stunderna inte var våra femtiotals sjukhusvistelser sida vid sida där vi kunde finnas där för varandra utan att behöva säga någonting. Där vi kunde hålla varandra i händerna och om det skulle ta slut där och då så skulle vi vara tillsammans. I en oändlighet kan jag sitta där och låtsas som om jag kunde säga att jag älskade henne och som om allt kommer att bli bra då. Som om våra bråk aldrig ägt rum, som om hon en dag kommer att sitta längst fram i en kyrka och le mot mig vid altaret. Som om jag har barnbarn som en dag kommer att längta efter sin mormor.

"Det börjar bli lite väl kallt här nu", säger hon. Jag blundar och sväljer gråten. Säger någonting om någonting vi fortfarande kan prata om för att distrahera tankarna och hålla kvar henne när hon är på väg bort från mig. Som om det vore varmare om vi gick in.

Hösten är allt hopp efter den långa sommaren som slitit oss allt längre ifrån varandra. Hösten är en chans att fylla tystnaden igen. Hösten är den chans att börja om vi aldrig fick. Hösten är en påminnelse om att det inte spelar någon roll hur många gånger vi sa att vi älskade varandra. Hösten den är alltid lika kall och vi får aldrig chansen igen. Så plötsligt förstår jag hur fåglarnas skrik, höstens mörker och det rykande kaffet bara ytterligare en stund vi förlorade och aldrig får igen som jag önskar att jag tog.

Hur cigaretterna, träden och kylan för mig lite närmre henne bara för några sekunder, och tillbaka till en stund som aldrig kommer igen.

"Du ser andra halvan av solen när den sjunker i väst
Jag sitter ensam här och undrar var vi hamnar härnäst
Med dig på andra sidan jorden får jag tid till ingenting
Medan natten fäller blå kalla skuggor häromkring

Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej
Och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig

Det är en storm påväg inatt, rannsaka och bekänn
Guds son ska komma nerstigen från himmelen igen
Du ska stå naken framför sanningen och jordens alla kval
Han ska pröva din styrka, han ska testa din moral

Vi står tysta framför skälet, där sommaren tar slut
Som tonårsbarn på hemväg efter gårdagens debut
Nu skulle inget bli som förr, vi var i en annan division
Vi kunde höra höstens mörka vatten brusa under bron

Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej
Och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig

Och alldeles nyss fick jag lyssna till ditt skratt
Och det berättade, du saknade mig inatt, det gör jag med
Det är så tyst nerifrån gatan som det aldrig annars är
Det är som om natten här har sett allting och stilla sjunger med

En elegi för alla sorger den där hösten handla om
För en mor som sjukna in, för ett barn som aldrig kom
För skuggan över gårn där aldrig solen lyste in
För en ork som inte fanns, du sakna min, jag sakna din

För en tystnad mellan väggarna som skar genom cement
Två ögonpar i tomhet från september till advent
För en man som gick till jobbet som om inget hade hänt
För en kvinna som sa allting är förstört, allt är brännt

En elegi för alla vägar som vi inte vandrat än
För en tid som bara går och aldrig kommer igen

Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej
Och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig"

​Jag vet att du inte kommer att se detta. Men om du skulle göra det så hoppas jag att du mår bra, och jag älskar faktiskt dig. Även om chansen aldrig kommer igen och vi fortsätter i tystnad.

Likes

Comments

GOOOOD MORGON GÄNGET!
De morgnar jag faktiskt kommer upp i tid trots att jag inte behöver är de bästa i mitt liv (låg standard, jag vet). Hur kan man vara så mycket morgonmänniska men ändå inte vakna? Jag är typ som folk utan armar och ben i walking dead. Provat alla knep, till och med att dricka 2 liter vatten innan jag lägger mig för att vakna kissnödig som satan men jag sover igenom det. Ingen tror mig förrän de sover med mig heller.. Haha.

Nåväl. De senaste dagarna har jag oroat mig mycket för min ekonomi faktiskt. Mitt nya genidrag här i livet, kommer att innebära ett bortfall i min inkomst om typ 9000kr i månaden sååå, får väl fortsätta att äta nudlar till lunch. Nä, men på riktigt. Såhär är det; jag är rätt kass med pengar. Tror jag. Jag vet i alla fall inte hur man lever ekonomiskt eftersom jag aldrig lärt mig. Det är inte så att jag spenderar mycket pengar eller lyxkomsumerar.. De tar liksom bara slut? Antar att jag får bli EU:s största drinkluder och flytta närmare stan eller nåt så jag SLUTAR åka taxi hem. Hur gör man, hjälp mig? Jag kommer leva på studentekonomi i princip. Gud, är jag galen? Vad håller jag på med? Jag som har en superbra lön? Måste verkligen fortsätta intala mig själv att sånt inte spelar någon roll, alls.

Hur mysigt är det inte att vakna, och så tittar solen fram såhär i oktober? Så fint. Och så fint vårt hem är. Här trivs jag.

Nya naglar! Kom nu fan inte och säg att naglar är lyxkonsumtion. Det är typ livsnödvändigt.

Dagens planer

Först och främst, få ordning på livet. Det vill säga reda ut lite i det kaos som bor i mitt rum. Sen skall jag på intervjun som är relaterat till min ekonomiska ångest ovan, haha. Sen skall jag faktiskt på dejt? Sjukt va. Tänker att det är ett bra sätt att fira in mina snart två år som singel. Om jag lyckas gå till gymmet innan så vill jag att var och en av er personligen gratulerar mig. Önska mig lycka till, med alltihop!

Bonus! Bild från helgen. Ser ni att jag lärt mig applicera ögonskugga? Stört. Man kanske blir vuxen till slut ändå. Ibland ångrar jag lite att jag klippte lång lugg dock för jag ser snygg och cool ut 1% av tiden och som Stig Helmer övriga 99. 

Likes

Comments

- inlägget innehåller reklamlänkar -

Äntligen har jag fått lite bilder från releasefesten för "Bli kvar" av Olivia Hagéus. Det var verkligen en fin kväll. Det var så coolt att se sin vän så stolt och lycklig. Det är liksom ett av de största (?) kanske ögonblicken i livet att få släppa sin första bok, det är fint att få ta del av sådana stunder!

Jag bar kläder från Nelly.com, som sponsrade festen, från topp till tå. Jisses, vad jag är kär i skorna. Får sååå mycket komplimanger för dem att det inte är sant. Svårt att föreställa sig kanske men de är faktiskt de skönaste skorna jag äger typ.

Skor / T-shirt / Liknande jacka (70% REA!)
Tack Nelly.com för att jag fick känna mig on fleek!

Den färgglada, blommiga klädstången representerade huvudkaraktären i Olivias bok. Den andra representerade Olivia. Hur kul idé?!

Olivia & Chloé!

FÖRFATTARENS läsare!

Signering

Jack, David & Andreas

Likes

Comments

Hösten kastar hårda vindar mot min tunt klädda kropp och jag rundar hörnet mot tunnelbanan. In genom spärrarna för att blippa mitt kort, och när jag gör det, så ser jag en man ligga raklång på marken framför mig. Över honom står en medelålders kvinna lutad. Hennes mörka hår är stripigt, hennes hud är mörk av sot och smuts. Hennes blick är död sedan länge och även om hon inte är kapabel att visa några känslor, så ser jag att hon skriker inombords. Hon greppar hans lealösa arm i ett hopplöst försök om att dra upp honom. Ur hans mungipor rinner dregel, han har tappat en sko och hans byxor är nere vid anklarna. Stanken av dem får en att vilja vända ryggen till. Och det gör de flesta, faktum är att nästan alla gör det.


En man har stannat för att hjälpa till. Jag försöker se hur jag kan hjälpa till. Samtidigt som jag vänder huvudet mot spärrvakten och möter hans förtvivlade blick när han ringer efter hjälp. Människor rusar förbi, som om de inte ens har bråttom men låtsas för att slippa se. Jag funderar över hur deras familjer hade reagerat om de hade sett dem. Vad deras chefer hade tyckt om de passerade en person i nöd utan att hjälpa till. Hur deras barn hade sett på dem, hur de ser på sig själva. De ser nog inte alls. Det är så lätt att blunda.

Det är en av de äckligaste människotyperna, de som ser ner på missbrukare eller andra socialt utsatta grupper. Som om man själv är odödlig, som om man själv aldrig skulle kunna hamna där. Som om de som hamnat där ville det. Jag minns när jag var yngre, och vägrade inse att en person i min familj var alkoholist. Inte för att jag inte visste det, jag ville bara inte ta orden i min mun. En alkoholist var ju en sån som låg utslagen på en parkbänk, en sådan var det ju inte jag hade i min familj. En sådan.

Som om jag är ett dugg bättre, eller var. Kanske känner jag mig så nära, för att jag är så medveten om att det hade kunnat vara jag en dag. Det hade kunnat vara någon jag älskar, eller har älskat. Det är någon som har familj, någon som känner sorg och smärta precis som jag. Det är någon som fryser om nätterna medan jag ligger tryggt i min säng under dubbla täcken.

Kanske dog den här mannen samma dag. Det vet inte jag, jag kommer aldrig få veta heller.
Inte heller vet jag om det en dag kommer vara någon jag älskar, eller har älskat. Hade ni vänt bort blicken då?

Man kan inte rädda världen. Man kan inte hjälpa alla. Men man kan möta en blick, man kan bli sen till jobbet för att hjälpa en man som kanske dör. Man kan stå ut med lukten, man kan tåla att bli smutsig. Man kan vara en människa, bara en liten stund.

Likes

Comments

Eftersom det blev så uppskattat, och eftersom det var så himla roligt att skriva "En kärlekshistoria eller inte i några delar ", så har jag börjat på ett nytt projekt. Enjoy! <3

Inte för mitt liv kan jag förstå hur en kropp så varm kan skapa kyla inombords. Han är som en klump av ångest när han ligger där bredvid mig. En klump av skinn, blod och ben. Förr var han den som fick mig att aldrig vilja resa mig ur sängen. Vi brukade turas om, om platsen på varandras bröst. Vi pratade oss förbi lunchtid på lediga dagar och det hände att någon av oss sjukskrev sig från jobbet för att vinna några extra kyssar på halsen innan vi tog på oss kläder igen för att göra något vi var tvungna till.

Nu fantiserar jag om att han är någon annan. Hans krulliga bakhuvud skulle kunna tillhöra den där nya kollegan på jobbet som alltid fäster sin blick vid min lite för länge, innan jag nervöst börjar bita mig i kinden och vänder bort huvudet. Han skulle kunna vara den alldeles för unga killen som sitter i kassan på ICA. Han skulle kunna vara vem som helst, bara inte Johan. Han skulle ta mig i handen på stan, han skulle pussa mig varsamt på pannan när vi möttes i hallen efter en dag ifrån varandra. Han skulle vara någon annan.

Jag tänker på alla kyssar mot min hud han inte vet något om. Morgnarna i sängar han inte känner till, som jag aldrig velat lämna. Ibland fantiserar jag om att säga det högt. Han sitter bredvid mig i soffan, smaskar som vanligt när vi äter middag fram för TV:n. När vi precis hade träffats tyckte jag det var gulligt, smaskandet. Nu äcklas jag så mycket av varje tugga att jag får anstränga mig för att inte lämna rummet för att skrika hysteriskt. När jag tittat på honom lite för länge så ryter han med sin monotona och jämt irriterade röst "VAD ÄR DET?" Och när han frågar så artikulerar jag perfekt och svarar som om det vore det mest självklara i världen. Jag berättar om alla famnar jag snubblat in i, jag berättar om hur jag fantiserar om att gå hem med killen från ICA. Han med glasögon som alltid frågar om kvitto, som om det hängde på hans liv. Jag ser honom in i ögonen och så berättar jag om hur det här inte funkar, att jag inte känner mig älskad längre. Så säger han med sin allra lenaste röst att det är okej. Att det är över. Som att dra av ett blött plåster som bara har fäste i kanterna. Han säger att han alltid kommer att älska mig men att det är bäst att vi går skilda vägar. För första gången får hans ord mig att känna mig euforisk, på flera år. Sen har vi ett lugnt och sansat samtal. Vem skall få skålarna vi fick i inflyttningspresent när vi köpte vår första bostad ihop? Hur gör vi med Linn och Josefs fest i november?

Mitt hjärta bultar så hårt att det känns som om jag skall kräkas. Ångesten smyger sig på som tomtebloss i benpiporna. Mina axlar blir så tunga att det känns som om jag sitter fast i sängen, bredvid honom. Det är så tjockt i min hals att jag blir rädd för att dö. Ikväll är kvällen jag dör bredvid någon som inte ens älskar mig. Han är inte mitt blöta plåster, han är min fotboja. Han är min tvångströja. Han är mitt livstidsstraff. Vi skulle inte dela några möbler, inte komma till en lösning kring festen och skålen skulle ingen få. Han kanske skulle döda mig.

Efter ytterligare en sömnlös natt, bredvid honom, äter vi frukost i tystnad tills han bryter den. Varje gång han bryter tystnaden emellan oss så bryter han ned mig likaså.
- Haha. Det är enklare om du öppnar paketet såhär, säger Johan och sliter hushållsosten ur mina händer.
Även om vi levt med varandra i tusentals dagar, hundratals månader och flera år så förstår jag fortfarande inte hur jag skall svara. Idag väljer jag att bemöta honom med tystnad. All energi jag har kvar i kroppen går åt till att försöka förbereda mig mentalt inför en presentation inför ledningen på jobbet.
- Som vanligt. Allt jag gör blir bara fel. Här försöker man hjälpa dig hela jävla tiden men inte ens ett tack kan man få! Skriker Johan.

Han smäller ned tallriken så hårt i vasken att jag tror att den går sönder. Sedan tar han sin väska från stolsryggen, hånler mot mig och säger med sin lenaste röst "Ha en bra dag då, älskling." Jag sitter kvar i min morgonrock. Fäst med blicken vid en kaffefläck och lyssnar på ekot från hans kvicka steg i trappuppgången. Den är formad precis som något land jag inte hittar namnet på, fläcken alltså. Jag drömmer om att åka till det landet, bara försvinna. I timmar sitter jag på olika caféer, pratar med främlingar som vill lyssna på vem jag är. Mellan småpratet kommer idéer till mig som blir till ord på pappret i min dagbok. Skriver tills fingrarna värker, skriver den där boken han skrattade åt mig när jag sa att jag skulle skriva. Kanske skickar jag honom ett exemplar, eller så ser han mig på nyhetsmorgon.

Jag väcks ur mina tankar när jag hör grannens dörr smälla igen. Varje vardag, 07:05 kliver grannens tonårsdotter ur lägenheten och väcker mig ur mina dagdrömmar. Förr brukar jag fantisera om hur det vore att byta liv med henne. Hur svårt man tyckte det var att heta typ Sofie och få ett B på provet när man kunde fått ett A. Hur jobbigt det var att stå och frysa utanför Pressbyrån vid stationen i hopp om att någon vuxen med dålig karaktär skulle gå förbi och säga ja när vi frågade om den kunde köpa ut cigg till oss. Men den drömmen tillfredsställer mig inte längre. Hela tiden letar jag nya drömmar för att slippa leva i mitt eget skinn. Det skinnet han i förra veckan sa började bli lite rynkigt och "slappt". Men han skämtade ju bara, det var bara ett skämt. Man måste kunna tåla ett skämt. Egentligen skulle jag också behöva gå hemifrån samma tid som honom, men det vet inte han. Då skulle jag behöva åka samma buss med honom i sju minuter. Sju, kalla minuter.

Likes

Comments