Hemkommen från en heldag i Uppsala med den nya bloggportalen. Jag skall berätta om dagen imorgon, men nu vill jag först säga någonting annat.

Jag hade turen att hamna på ett bord med tre "vuxna" (okej, jag är också vuxen men liksom fyrtio plus-vuxna), som alla var entreprenörer i någon form. Inom vitt skilda branscher, men med en gemensam nämnare. Drivkraften. Under flera timmar försökte jag att suga åt mig så mycket jag bara kunde av våra samtal. Sen ställde jag frågan till dem med anledning av min kris. "Hur.. Gjorde ni?" Den ena kvinnan menade på att när självförtroendet börjar svikta så blir det som allra farligast. Att det är svårast att komma upp ur, men att jag reflekterar över de saker jag reflekterar över och ens ställer frågan till de som är mer erfarna än jag, visar att jag kommer ta mig upp ur den. Det kändes hoppfullt, och gjorde mig åter igen lite mer hårdhudad. Jag är glad att jag blivit en sån som istället för att sitta och tänka "wow, vilka lyckade människor jag önskar jag också var sån", ställa frågor om hur man faktiskt lyckas och se dem som jämnlikar, trots det att man självklart kan se upp till dem på samma gång.

Så full av ny inspiration, vilja och idéer. Så glad att jag åkte dit och fick träffa så inspirerande människor som så gärna delade med sig av sina erfarenheter. "Ring mig, om du behöver prata om sånt här", sa den andra. Vägledning är precis vad jag behöver just nu. Och även om den här nyvunna energin inte kommer räcka så långt, för det vet man ju inte, så är jag glad att jag fick den. Jag hade ett samtal med en av dem i bilen på väg hem, som jag kommer att bära med mig i mitt hjärta i hela mitt jävla liv. Men det, behåller jag för mig själv. "The best things in life doesn't make it to social media", right? Vill inte skriva nåt så klyschigt som "NU KÖR VI!!" För min energi kan vara som bortblåst imorgon. Men jag skall i alla fall ägna kvällen åt te, min kärlek och dum-tv. Vi får passa på, för vi har bestämt oss för att inte ha någon TV i vår nya lägenhet när vi flyttar in ihop. OM TVÅ VECKOR!!!! Det är ett annat blogginlägg i sig..

Ha en superfin lördag.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Det är fredag. Inte för att det känns i kroppen, men på marken ligger slängda fimpar med avtryck av rött läppstift. I tunnelbanan trängs finjackor och ben iklädda nylonstrumpbyxor på stilettklackar, som trippar fram glatt och förväntansfullt. Det doftar sött och gräsligt av alla essenser som skiljer sig från varandra. Dam och herrparfymer försöker överrösta lukten av svett och rök. Ett tonårsgäng passerar och lukten av sprit och billig parfym dröjer sig kvar.

Ett annat gäng trängs i en cirkel kring en högtalare som spelar svensk rap, men deras pubertala bröl och svordomar överröstar den sprängda högtalaren. Alkisarna står i klungor med 50 centiliters burkar och skrattar tillsammans. Alla är på väg någonstans och har ett mål med kvällen men jag vill bara hem. Till han som jag råkade bli kär i.

Vi möttes en sensommarkväll och sjöng med till Daniel Adams Ray på Strandvägen 1, med ett säkert avstånd emellan oss. Det vet ju inte han, men jag kände att jag ville vara närmre. Han kunde kanske råka stöta in i mig. Jag hoppades på det, men det vet ju inte han.

Det var inte en sådan kärlek som slog till med dunder och brak. Som vid första mötet gjorde mig knäsvag eller golvade mig. Den smög sig på, som en försiktig, förvirrande vänskap där vi inte vågade hålla varandras händer eller säga för mycket. När han sov hos mig för första gången en höstkväll så glömde han sin gråa t-shirt, och det vet ju inte han men jag sov med den tätt intill mig natten därpå. Det vet ju inte han.

Vi möttes en tidig vinterkväll i vår hemstad, och i en välbekant bar så klängde jag mig fast i hans arm och jag blev omedelbart rädd av min plötsliga vilja att vara så nära. Hans dialekt blev påtagligt förtrollande och ja, och nu då? Tänkte jag där jag sippade på mitt rödvin och lyssnade nyfiket och uppmärksamt till melodin av hans bubbliga skratt. Vad tusan hände?

Han blev min fredag. Den man längtar efter på måndag, tisdag och på onsdag knappt kan värja sig efter att möta. Hans skratt överröstar mina mörka tankar och hans fingertoppar lugnar mina skenande hjärtslag i bröstkorgen. Min längtan, mitt hopp och en delad lycka.

Det är lördag, men längtan går inte över.
Den finns kvar. Han blev min tomteblossförälskelse, i slow motion. Min Hollywood-kärlek utan glammigt filter, men inte utan dramaturgin. Jag har ägnat två år åt att vänja mig vid tanken, hur en förälskelse känns när den inte omedelbart slår ner. På om det var möjligt. Så många förälskelser som vilselett och ljugit. Som varit iklädd tjocka lager av rosa skimmer men där under, ingenting.

Det är lördag kväll och det känns i kroppen, och han. Han är min. Jag behöver inte längta efter fredag mer. Och under de där tjocka lagren av sensommarkväll, höst och vinter, så var han ett rosa skimmer.

Likes

Comments

I dag är en härligare dag. Kanske bara behövde häva ur mig all skit, helt enkelt. Nu är jag på väg till Uppsala för ett event med en ny bloggportal! Hur spännande? Det pågår i princip hela dagen och det skall bli kul att träffa lite bloggare i Uppsala, av alla ställen.

Jag åker själv och tänker att det tvingar en att umgås och lära känna nya människor. Inte för att jag inte gillar det, men det blir ju att man blir lite mer skör när man gör saker själv. Lite som jag tänker att det är att resa själv, som alla pratar om. Ser fram emot dagen och är på strålande humör. Vad som inte är på strålande humör är dock mina händer. De är blåa av silverschampo, men det gifter sig ändå rätt snyggt med mitt avskavda, lila nagellack.

Puss!

Likes

Comments

Dricka för att slippa
Träna för att sova
Röka för att lugna
Sminka för att dölja


Jag lyssnar på avsnittet med Per Holknekt i Värvet. Funderar över vad i mitt liv jag gör för att bedöva, och vad jag gör för att känna. Innan den här hösten kom så var jag bra på det. Jag ägnade varje kväll åt att tänka, det har jag ju skrivit mycket om för er. Men jag har under en tid gjort allt färre saker för att känna. För att slippa. Och när en då efter en lång period av att döva känslor, kommer ut på andra sidan, så kommer miljontals tankar ikapp och en ziljon känslor som man inte alls är rustad för att ta i tu med.

Det är behövligt för mig att påminnas, om att min psykiska hälsa varken är satt i sten eller konstant. Att den rubbas, tar stryk och att den är bräcklig. I avsnitt 12 av "Om jag blir stor", där vi pratar om antidepressiva, så berättar jag att jag är långt ifrån redo att sluta. Det försvarar jag ofta med att det är enkelt att sluta, det är inte beroendeframkallande. Men jag kan inte göra det längre. För i en period som denna, så känner jag att jag behöver dem. Olivia sa, att det inte är medicinen som gör en glad. Och så är det inte. Men det är den som stabiliserar och sätter plåster på det där tilltygade hjärtat, för att inte det dåliga skall få en chans att sippra in. För att jag är inte färdigläkt. Det är vad jag alltid måste påminna mig om. Inte färdig. Inte klar. Inte läkt. Inte fixad.

Jag måste bli bättre. Bättre på att åter igen fatta beslut som är till fördel för mig själv alltid, bättre på att ta hand om mig. Bättre på att ge mig själv tid att tänka och finnas, utan krav på prestation från varken mig själv eller andra. I morgon kanske jag tagit mig ur den här svackan, vad vet jag. För det är vart jag är just nu. I en svacka, och det gör ont att erkänna för mig själv men jag måste acceptera dess närvaro. Den har för ovanlighetens skull inte att göra med relationer, familj eller dylikt. Utan med mig själv. Omständigheter just nu har fått mig att känna, att jag inte kommer att lyckas med någonting. Att jag inte är tillräckligt bra. Och visst är det så, att en måste ifrågasätta sig själv för att få svar och hitta rätt vägar och allt det där. Men jag har nog inte haft så här lite tro på mig själv sedan jag var tonåring, och inte trodde att det skulle bli något särskilt av mig trots att alla sa att det visst skulle det. Därför har jag svårt för att resa mig nu, jag minns knappt hur man gör. Vanligtvis kan jag sträcka på mig och stolt säga att jag är bra på det jag gör. Men just nu är jag i det där hamsterhjulet av tankar på att många andra som gör samma sak, som skriver, är ju också bra. Till och med bättre. Jag vill återfå kraften och känslan av att jag kommer att ta världen med storm i någon form. Har ni tips på poddar med författare, eller andra otroligt inspirerande människor så tar jag tacksamt emot dem. Bea Uusma's intervju i Värvet och hennes sommarprat, det är mina favoriter.

Jag känner mig så jävla ensam i den här känslan med. För att alla säger att jag är bra, det kommer gå bra och allt det där. Men just nu är jag helt oförmögen att känna det. Det tar mig tillbaka till alla hundratals timmar med näsan i en mattebok framför en uppgiven mattelärare. Plötsligt kunde jag knyckla ihop pappret jag skrivit på, kasta blyertspennan in i väggen och rusa ut ur klassrummet. Jag skulle aldrig förstå mig på den där skiten. Men det gjorde jag ju, även om det tog mig sex år eller så att göra det.

Även om jag upplevt liknande tankar förut, så kan jag inte identifiera mig själv längre med att vara en person som inte tror på sig själv eller kan visualisera framgång. Egentligen, så vet jag nog vad det beror på. För det finns en sak i mitt liv som skaver just nu och får mig att känna mig förbaskat usel. Jag lägger verkligen mitt hjärta i era händer när jag nu publicerat den här texten. Mest av allt önskar jag kanske att känna mig mindre ensam bara. För det känns så hopplöst nu. Jag tänker fan inte lägga mig ner och ge upp, om det är det ni tror. Sånt sysslar inte jag med. Jag rusar inte längre ut ur några klassrum. Det är däremot absolut inte jag. Kanske måste jag bara få vara svag ett litet tag.

Likes

Comments

"What the actual fuck", var typ känslan mest hela kvällen igår. Av alla events vi varit på, så slog den här invigningen det mesta. Har aldrig sett så mycket bubbel flöda, så mycket god mat. Och bakverk?! Och livemusik? Det var verkligen en buffe av en mat och dryck-himmel. Så påkostat och pampigt. Det är inte alltför ofta man ens känner för att skriva om ett event, men detta ser jag till och med fram emot att dela med mig av. Jag kommer att leva på den här kvällen länge. Den var filmisk.

Eataly ligger på Biblioteksgatan där en biograf brukade ligga. Otroligt vacker.

Tro mig när jag säger att det var omöjligt att fånga på bild hur stort det är.

"Det är före detta biografen Röda Kvarns lokaler på Biblioteksgatan i centrala Stockholm som från den 17 februari rymmer Eatalys närmare 3 000 kvadratmeter stora saluhall.

Ja, det är mer än en saluhall: här finns också tre restauranger, barer, ett kafé och skola inriktad på italiensk matkultur."

Var förstås där med Olivia och Jasmin.

My sweet sweet girls!

Olivia bar en surrealistiskt fin kostym. Kostym är det nya svarta, I tell you! På fashion week i somras bar jag kostym, och det är tamigfan ingenting som får en att känna mer att man har sitt shit together än kostym alltså.

Hade jag vetat vad för event det var så hade jag klätt upp mig. Vi var utan tvekan yngst där, och alla äldre valsade omkring i stora, maffiga pälsar och diamantsmycken som bländade en likt helljusen från en bil. Tanken var egentligen att vi tre bara skulle ha en girls night hos Olivia och äta mat där, men så blev det ju icke..

Ja, ni fattar ju själva att man måste gå dit för att fatta hur nice det är. Är det inte lite lustigt att jag dagen innan skrev om hur jag drömde mig bort till Italien? Fick smaka lite på det igår så att säga.. Är detta det som är attraktionslagen?! I så fall gör jag något rätt i alla fall. Detta skall bli mitt skrivarställe. Hit skall jag komma jämt och alla i personalen skall veta exakt hur mycket mjölk jag vill ha i kaffet. Gå dit för fan. Så glad och pepp på att vi fått ett sånt här ställe till Stockholm. Får väl abonnera det när jag gifter mig, typ.

Likes

Comments

Hade ni en bra alla hjärtans dag? Jag minns inte ens vad jag gjorde förra, eller den innan det. Däremot kommer jag alltid minnas denna. Det enda jag hade önskat mig var potatismos till middag (och att se vilken film som helst förutom en med Aliens "och sånt"), och det gjorde mig beyond lycklig det där moset. Finns det något finare än ett käreksfullt lagat potatismos?! Är det NÅGON som kan förstå lyckan över detta? För en person som lever på halvfabrikat och transfetter, så kan jag tänka mig att det är snartlikt att vinna Fredpriset, eller så.

Efter paltkoman 2018 var det obligatoriskt att äta ett fem hekto godis från Hemmakväll som jag stressat plockat bland andra sista minuten-firare av den kärleksfulla dagen. Vi såg "Call me by your name", som fått sådär siinnessjukt bra betyg. Såg inte klart den, men det var helt klart en vacker film(?), hoppas inte huvudrollen typ spårar ur och går full-Columbine och mördar sin familj i slutet, då kanske jag måste ändra åsikt.

Det är en kärlekshistoria mellan en man i trettioårsåldern och en sjuttonårig pojke. Den utspelar sig 1983, i Italien. Varenda sinnesstämning är så bra gestaltad. Så komplexa relationer som givits liv. Jag kunde inte låta bli att drömma mig bort till promenader mellan ljusgula fält på grusvägar. Espresso i trädgården sittandes på en skranglig trästol, under den svala morgonsolen till ljudet av gitarrspel där långt borta i fjärran, ackompanjerat av blyerts mot papper. Vid lunchtid förvandlas Espresson till ett glas rött vin (självklart från grannens vingård), och en kan med gott samvete lägga sommarsmutsiga fötter på bordet, för att studera morgonens alster. Det är en befängt klyschig verklighet, men den skall bli min.

Det som jag menade med gårdagens kryptiskt författade inlägg, var att det enda jag förmår mig just nu är att skriva. Det finns ingenting annat, möjligtvis några nära relationer, som känns viktigare. Det är som om jag förberett mig i flera år på att den här lusten skall komma valsandes in i mitt liv, och så är den här nu. Helt plötsligt och ganska så vilsen, utan möjlighet att ta eller få plats. Väntar på att jag skall göra någonting av den. Och varje gång jag slarvar ihop något halvtaskigt och publicerar, som jag egentligen hade velat putsa på och slipa till i timmar, så skaver det till inom mig. Det är inte värdigt.

Det tar alltid emot lite, att gå in på Pinterest och göra en sökning på "någonting + quote". Men jag är övertygad om att korta formuleringar av motivationstänk som är enkla att komma ihåg, är bra att spara i huvudet tills den dagen de behövs. Oj, vad jag tappade tråden här i inlägget. Svävade iväg lite grann, som man ju gör. Har njutit av en väääälförtjänt sovmorgon, ätit godis till frukost och druckit en kopp kaffe bland ett fort av täcken och kuddar. Nu skall jag börja förbereda mig för dagens poddinspelning. Passande nog har vi bestämt oss för att prata om relationer som tar slut, i dagens avsnitt. Det finns få ämnen som min käft kan gå varm om, som när det kommer till break ups. Jag är ju någon slags självutnämnd expert, kan man säga.

Likes

Comments

God morgon alla hjärtanen!

Insåg igår kväll, när jag gick med sylvassa plastkassar som skar in i vinterkalla händer efter att ha tagit fel buss och hamnat åt helvete fel håll i Kista. När jag släpade fötterna fram i slask och snö, att jag genomgår min livskris 2.0. Min största och första riktiga sådan hade jag för drygt ett år sedan. När jag kom hem låg jag och stirrade upp i taket. Kände mig hopplöst olycklig trots allt som pågår omkring, men nu fattar jag. Jag vet precis vad jag vill göra, men jag gör inte jättemycket för att ta mig dit. Det gör mig inte lycklig. Jag tog en alldeles för lång och varm dusch tills jag kom på vad fan felet var. Och nu har jag bestämt mig för vad jag skall göra. Och när den tanken slog mig så förstod jag, att det var det enda rimliga. Kommer att berätta snart, det går inte ännu.

Samtidigt så står jag inför stora förändringar på det privata planet (LOL känner mig som Dessie 2009 som skrev kryptiskt om diverse möten hon sprang på *hoppas nån fattar referensen*), och mitt liv har totalförändrats på bara några månader. Det var precis likadant för ett år sedan. Jag har levt loppan på Stureplan, bytt jobb två gånger och varit så vilsen men stark och levande på samma gång. Jag nådde mitt mål, att få mina texter publicerade någonstans (där tog jag inte direkt i från tårna, vem som helst kan få sina texter publicerade nånstans). Så igår, påminde min pojkvän mig om att jag måste sätta upp mål. "Men.. Jag har ju mål!" svarade jag uppgivet och tonårssurt. De finns nedskriva och allt. Listade. Men vad tusan gör jag för att uppnå ett enda av dem just nu? Inte mycket. Inte mycket alls. Det är så tröttsamt att växa upp, för att man jämt tror att man hamnat rätt men så i samma sekund som allting känns stabilt och bra och vettigt så kommer life och ba "HÖRRÖDUUUDUUU vad tror du att du pysslar med?!"

Man kan ju mala på hur mycket som helst. Om att man vet vad man vill med sitt liv, men jag stannar allt för sällan upp och frågar mig själv ifall jag är på rätt väg. Tänker inte dra igång med nåt jävla åldersdravel, jag är liksom snart 23 och det är INGEN ålder, men det är samtidigt NÅGON ålder i förhållande till att jag inte har tid att tänka så för alltid. "Jag har all tid i världen". Januari-Februari är verkligen mina livskrismånader. Om ett år kanske jag bor på Bali och är dykarinstruktör eller nåt. Verkligen iiiingenting förvånar mig längre om mig själv.

Har ni några konkreta mål som ni strävar efter just nu? HUR gör man för att bara.. GÖRA SAKER?!
Mvh inte livets livscoach denna onsdag.

Sju år sedan. En sådan liten sparv. Även då tyckte jag att jag hade koll på livet. Ha-ha-ha.
Blir dock väldigt sugen på att slå till på den där bimboblonda-looken igen. Den klär mig typ?

Likes

Comments

Eftersom ni ville att jag skulle fortsätta på temat "tvångstankar och tics", så gör jag det. Men jag börjar med tvångstankar, annars blir det så satans långt.

Jag har så länge jag kan minnas alltid levt med det i någon form. Tvång kommer i många former, och ca 2% av befolkningen lider av det till den grad att det är klassas som OCD. Jag själv har aldrig fått diagnosen, men däremot gjordes valet av min medicin baserat på att jag lidit av tvångstankar och tvångshandlingar. Men jag är väldigt säker på att jag skulle ha fått diagnosen om jag hade utretts för det (obs en väldigt mild grad jämfört med många andra).

I början så kändes det mest som en rolig egenhet. Det påverkade mig inte supermycket, det var mer en accepterad del av mig som jag kunde leva med. Det började med något som fortfarande lever kvar. Att jag har väldigt svårt för att byta sida när man går bredvid varandra på stan. Om någon byter sida, så försöker jag att inte byta tillbaka och det blir bättre. Men mycket av min tankekraft går då åt till att tänka på att jag "går på fel sida". Jag behöver inte ha någon speciell sida från början, men behåller gärna den sidan jag börjar gå på. Så har det nog varit i hela mitt liv tror jag. Detta har blivit väldigt mycket bättre, men det går inte en dag utan att jag tänker på det.

För mig och många andra är tvånget ett sätt att hålla kontroll. Det är en sak i livet man kan kontrollera till punkt och pricka, tusen gånger om ifall en så vill. Sedan drog det värsta tvånget igång, rädslan för att det skall börja brinna. Det har etsat sig fast i mitt huvud som ett virus. Det är det absolut värsta jag kan se inträffa. Det är inte egentligen så att jag är rädd för att skadas av branden, men tanken av att bränna upp saker som är ovärderliga skrämmer mig mer. Foton, gosedjur från barndomen med mera. En gång när jag var kanske fjorton, så kom jag hem efter skolan och insåg att plattången fortfarande var på. Det hade blivit två svarta, stora brännmärken i parketten och jag fick omedelbar panik av tanken på vad som skulle kunna ha hänt. Här någonstans börjar kontrollerandet av spisknappar och kontakter.

När jag är sexton , cirka, så vaknar jag mitt i natten av att ett kollegieblock brinner på spisen. En i min familj hade glömt att stänga av plattan, eller kommit åt den jag vet inte. Om jag redan då hade tankarna sedan tidigare, så blev de inte bättre. Där någonstans börjar tankarna på att kontrollera spisen innan jag går och lägger mig redan när jag är på väg hem från jobbet. Jag försöker hitta strategier och sätt att göra det på som gör att jag skall minnas att jag stängt av. Jag försöker mumla ramsor samtidigt för att komma ihåg. Det hjälper föga.

När jag blir äldre så blir det värre. Jag blir plötsligt väldigt medveten om att det kan börja brinna vart som helst egentligen. Det blir därför väldigt viktigt för mig att kontrollera att den jag är hemma hos har brandvarnare. När jag går på klubbar så är min första tanke att kolla vart nödutgångarna är och jag får katastroftankar så och föreställer mig vilket kaos som skulle uppstå ifall en lokal med 200 fulla människor skulle behöva utrymmas snabbt. En gång så åker jag till jobbet, för att sedan behöva åka hem igen. Jag visste inte om jag hade stängt av kaffekokaren eller inte. Kaffekokarn som dessutom stänger av sig själv. Åter igen, katastroftankarna.

För två år sedan eskalerade det rejält och jag har sedan dess fotat när jag dragit ur kontakter, filmat när jag stängt av spisen och vaknat flera gånger varje natt för att kolla så det är avstängt. Hjärnan minns inte åt dig. Man stänger av plattan, vänder ryggen till och sen så skickar hjärnan tillbaka tanken "är den verkligen avstängd?" istället för att bekräfta att den är avstängd. Särskilt minns jag en dag i somras då bilden jag fotat av den utdragna kontakten till plattången, var suddig. Hela kvällen tänkte jag på detta och hade en ångest så stark att jag tillslut fick åka hem.

Ibland är det så illa att jag kan gå och känna på släckta stearinljus ifall de är tända. Haha. Ja, ni hör ju. Ofta ber jag folk kolla åt mig om jag är med någon, det tar mycket längre tid att lämna hemmet annars och jag litar bättre på någon annans hjärna än min egen.

Utöver det, så har jag även tvång om att önska mig något när jag ser en fallande stjärna. För annars kanske något hemskt händer. Jag har tvång om att jag måste tänka katastroftankar för att klara av att förbereda mig inför det värsta tänkbara och det är jävligt jobbigt skall ni veta. Jag måste kyssa mina handleder när klockan slår jämna klockslag, dvs 22:22 osv.

Det känns som om det är mer. Det är det förmodligen också. Men som ovan nämnt så handlar det för mig om kontroll. Jag kan till exempel känna ett överdrivet behov av att dubbelkolla tågbiljetter och flyg. Jag kan förlora två timmars sömn för att jag inte får ro, eftersom jag var tionde minut måste kolla så jag ställt larmet. Det blir som sagt värre i kaotiska perioder, eftersom det då blir ännu viktigare för mig att ha kontroll över det jag faktiskt kan kontrollera. Och det är ett sätt för mig att tillslut uppnå känslan av att ha kontroll över någonting alls. För mig handlar mycket om att jag är barn till en missbrukare och då har levt i ett ständigt kaos.


Men nu är det så mycket bättre. Så det finns hopp. Känner du igen dig? Sök hjälp. Du får gärna bolla med mig på Emelieolssons.se@gmail.com om du vill.

Likes

Comments

Vad orutinerat av oss att inte ta bild med våra gäster. Vi fick till ett riktigt roligt avsnitt, i mitt tycke. Tyvärr vart en del av materialet tvunget att klippas bort för att vi inte skulle bli anmälda för förtal eller så. Det vore ju tråkigt om det blev det sista avsnittet liksom. Pål Ströbaek är Talent Manager, och jobbar med ett flertalet stora YouTubers, men har också drivit podcasten "Framtidens folk" där han försökte sig på uppgiften att scouta sveriges nästa stora namn. Hovet, Freja Lindberg och Ingrid Altino är bara några av namnen. I veckans avsnitt pratar vi en hel del om humor, och jag försöker att komma nära inpå det som fascinerar mig mest; varför man använder humorn som sköld, och hur det formar och följer en genom livets härliga, sockervaddsmysiga resa.

Vi dissekerar kändisskap, pratar om huruvida vår tids mest omtalade yrkesgrupp; influencers är as eller inte som aldrig haft ett "riktigt jobb", och så tar vi Pål tillbaka till en tonår han helst inte upplever igen. För att vara närmare bestämd "inte ens för 2miljoner kronor". Lyssna HÄR.

Tack Pål för att du gästade "Om jag blir stor".
Ni som lyssnat redan, vad tyckte ni?

Likes

Comments

Nyår 17/18. Ett av mina få för alltid.

TW: tvång

De flesta som följer mig vet väl att jag lidit av tvångstankar. Ganska så länge också. Det var en av orsakerna till varför det blev ohållbart i längden, att inte söka hjälp. Jag är verkligen ingen sån som tycker att "MAN FÅR INTE SKÄMTA OM OCD FÖR DET ÄR FAKTISKT EN SJUKDOM!!" Pga jag tycker att man får skämta om allt. Men det är först nu jag förstår vilket helvete det varit. Hur snabbt det blir "normalt" att vakna om nätterna för att kolla ifall spisen är på eller ej. Sju gånger.

Att behöva komma sent när man skall möta upp en vän, för att man halvvägs började tvivla på om man stängde av kaffekokarn, som ändå stänger av sig själv efter 30 minuter. För att tillsist börja filma och fota när en drar ur kontakter, stänger av spis. För att tillslut inte ens tro på varken film eller foto. Det är sannerligen ett helvete. Att inte lita på sitt eget huvud. Idag finns där än spår. Jag är inte helt fri ifrån det. Men fan vad jag önskar att jag sökte hjälp tidigare. I mitt fall har det hjälpt med endast medicinering. Men jag har också lärt mig att "undvika" situationer där tvång upplever. Vid stress, dålig sömn etc så blir det tusen gånger värre. Men det är sinnessjukt att jag nu klarar mig på att kolla spisen EN gång istället för femton. Förstår ni vilken befrielse det är? Borde kanske skriva mer om det någon gång. Har ju även tics som varierar, just nu ett som inte syns thank god. Vilket kap man är.

Förresten: det var inte en toppendag idag och som vanligt när jag skulle klippa podden så gick det åt helvete. God natt! Imorgon är en ny dag, och allt det där.

PS jag är ändå lite lycklig med för igår skrev vi på lägenheten! Puss.

Likes

Comments